Bröderna brothers!

Gu, vad härliga de är de däringa bröderna!!!! Jag blir så glad bara jag ser dem. Japp, just nu blir det inte mer än det. tjipp

Inte vilket tråkigt plåster som helst

Min gårdag spenderades under konstant oro och spanande på mobilen. Jag sa till och med till mobilen på skarpen några gånger för att få den att göra som jag ville. Att högt be, beordra eller uppmuntra den person, varav jag ville ha sms eller samtal, hade ingen verkan heller. Då hade jag behövt göra det extremt mycket högre för att det skulle ha nått fram. Möjligtvis om jag haft en megafon i storleken hockeyrink hade denna metod gett resultat.

Det slutade med att ytterligare ett sms skickades från min telefon till samma destination som två gånger tidigare under dagen. Jag kände mig så pass i underläge och oron var så hög att jag behövde befria mig på något vis. Jag citerar mitt eget sms:

"Hej, sms-terroristen här igen. Jag hoppas att allt är bra med dig och att du inte är sur eller något annat negativt på mig. Det är förstås oerhört egocentriskt av mig att tro det bara för att du inte svarar. Jag hoppas naturligtvis att du har råkat spola ner mobilen i toaletten eller varför inte råkat steka den tillsammans med lite ägg (2 ägg). Kan vara så enkelt att du har varit upptagen, trött etc. men hojta gärna om jag sagt/gjort något korkat eller om du tycker att jag börja likna ett plåster (med Spindelmannen på). kram igen"


Det var alltså inte bara så att jag skickade ytterligare ett sms, utan sms:et i sig var av längden kort novell och väldigt ursäktande. Där hade jag alltså krånglat in mig under destinationspersonens skor och låg där och vred på mig i leran i väntan på domen.


Det ska kanske tilläggas att det första sms:et på dagen från mig innehöll en fråga (eller snarare ett undrande) som kunde anses vara provocerande. Jag hade själv dröjt länge innan jag svarade på personens senaste sms som var känslomässigt laddat. Jag ville få fram mina tankar utan att pressa den andra personen för mycket. Tydligen ansåg människan i andra änden inte att min "undran" var provocerande eller så ville personen helt enkelt inte svara på min insinuation. Denna undran eller snarare den förväntade reaktionen på min undran låg till grunden för en hel dags klump i magen. Mycket, mycket lärorikt för mig när denna klump visade sig vara totalt meningslös.

Kort efter min halva roman till sms kom svaret. Jag var tydligen varken egocentrisk eller ett plåster (inte ens ett tufft ninjaplåster) och hade inte sagt/gjort något korkat. Personen forsatte också med att be om förlåtelse för att "mitt mess" missats och för den oro det kan ha skapat. Personens dag hade varit fullspäckad med aktivitet och inte negativt riktad mot mig.

Jävlar vad nyttigt för mig det är det här. Varenda gång jag engagerar mig känslomässigt i någon kommer osäkerheten fram som en äcklig gammal trasa och lägger sig framför mina ögon och förvränger verkligheten. Alla ser vi vår omgivning genom personliga glasögon och beroende på situation så förändras bilden på näthinnan. Jag behöver putsa upp mina glasögon regelbundet när mitt hjärta är inkopplat. Jag behöver lära mig att allt inte cirkulerar runt mig även om jag vill det.



Jag har svart bälte i dagdrömmeri. Det kan vara bra att ha ibland och är väldigt stimulerande. Dock har denna förmåga en förmåga att ta mig med till orons gråa land där misstro råder och självkänslan sjunker längre och längre ner i dyn. Jisses vad onödigt att gå och oroa sig en hel dag. Hoppas jag slutar med det i framtiden. Jag hoppas åtminstone att ängeln på ena axeln kan prata lite förstånd med mig, ta med eltejp och hjälpa mig att stävja den lille djäveln på andra sidan.


Äventyret fortsätter.....

Helvetes telefonjävel

Jag avskyr att sitta och glo på mobilen och att med tankekraft försöka få den att vibrera till eller ge ifrån sig ett ljud -
DU HAR FÅTT SMS!!!!

Det fungerar inte att räkna ner från tio. Varken om du räknar långsamt eller snabbt. Och varför ska alla andra plötsligt få för sig att sms:a eller ringa mig just nu?! Just nu när jag väntar på det sms:et!! Jag dör till en liten kortis varje gång min telefonjävel visar några som helst livstecken. Jag har stor lust att stänga av den, lägga den på något hemligt ställe och glömma bort den. Eller varför inte ta till lite mer våldsamma metoder som att elda upp den eller långsamt tälja en gubbe av den. Hey, Mr postman, wait a little Mr Postman....

Dessutom undrar jag varför jag envisas med att kolla på telefondisplayen efter eventuella sms, trots att jag har haft telefonen i min hand hela tiden och inte känt några vibrationer. Jag har inga problem med hörseln heller och ändå måste mitt synsinne dubbelkolla så att jag verkligen inte har missat det där sms:et.......aaaahhh......

....det har fortfarande inte kommit något sms. Nu har jag som tillägg skickat iväg ytterligare ett sms till samma destination. Så väldigt korkat och plåsteraktigt.....gaaaahhh....jag verkar vara oförbätterlig.....damn.....(det hjälper alltid att svära lite, både på svenska och engelska).

Japp, nämen då går jag väl o hämtar tändstickorna då....

.....

Jag blir så jävla förbannad. Fanns det verkligen ingen annan utväg. Var det verkligen så jävla mörkt. Dumma, dumma, underbara, älskade, fantastiska, skickliga jävla människa. Fan, ursäkta alla svordomar, men jag blir så ledsen. Kunde du inte ha pratat med någon av alla som älskar dig, kunde du inte bett om hjälp. Helvete vad arg jag är. Helvete vad ledsen jag är. Fan. Usch, jag tänker på din......fan. Älskade, fina du. Hoppas du är lycklig nu om det var det här du ville. Jag hoppas verkligen det. Fan...................

I'm not a skanky hoe

Mina närmsta vänner träffar jag mest sällan. Jag vet inte om det är en grammatiskt korrekt mening, men så är det. Det är vänner där tiden står tämligen stilla i den trygga relationens hamn (åh, så klyschigt, rentav klibbigt) och där endast en uppdatering av senaste händelser är standard (vilken kan bli ganska omfattande eftersom vi träffas "mest sällan"). Jag försöker ta till vara på de stunder jag får tillsammans med dessa människor. Dra i mig minsta skratt och spara dem i någon extra skrynklig del i hjärnan.

För några veckor sedan yppade jag för någon: "Du är den närmsta manliga vän jag har". Denne någon bor i ett annat land, har ett liv mycket (mycket) skilt från mitt och vi träffas cirka en gång om året i bästa fall. Han blev väldig glad över min insikt och efter en stunds funderande kom svaret: "Nu när jag tänker på det så är du min motsvarighet till vän. Mina andra kvinnliga vänner är bara "skanky hoe's" i jämförelse med dig. Jag tycker förstås lite synd om de där "skanky hoe's"-en, men jag är väldigt glad att jag inte hamnade i det facket.

Jag anser det faschinerande att viss vänskap överlever tid, avstånd och omvälvande personliga händelser. Det går naturligtvis inte av sig själv. Man måste peta in pinnar i alla brasor som man vill ska brinna. (jävlar, klyscha på klyscha....)

Tack för att jag inte är en "skanky hoe".

Jag kramade ett träd

I samma stund som jag steg utanför dörren plockade jag upp mobilen. Så fort telefonen åkte ner i fickan letade handen efter iPoden. Näe, va fan, tänkte jag. Ska jag inte kunna gå runt en sjö utan att behöva något slags yttre aktiverande stimulans. Antingen är det TV, iPod, mobil, bok, dator, radio eller andra människor.

Runt omkring mig låg skogen inbäddad i sitt vita täcke. Jag älskar att något kan förändras så totalt. Hur ett helt land kan ändra utseende bara pågrund av några flingor. Jag älskar Sveriges fyra årstider och att vi nu verkar ha fått det på riktigt igen. (haaahaaa...jag slog på synonymer för älska och fick bla upp "banka bäver". Inte riktigt passande här anser jag) Där gick jag iallafall längs den snirkliga stig som människor och djur trampat upp och umgicks med mig själv. Fågelkvitter, gnistrande snö och disig sol fick mig att plötsligt spontankrama ett träd. Efter att hastigt ha spanat runt så ingen såg mig, stod jag där en stund och luktade på barken.

Jag älskar att jag kan fascineras och bli så glad av ett böljande stenhav med snö på, en sirlig eks massiva grenverk eller tystnaden vid en frusen sjö. Jag älskar att jag har vett nog att uppskatta de små händelserna i livet, som att höra min systerdotters skratt, ha en engagerande diskussion eller äta en pannkaka med glass.

Länge leve livet!

Jag

Jag googlade ordet "jag" och ovanstående bild var den första som kom upp. Jag förundrades nämligen över det stora antalet "jag" som jag lyckats få med i mina två första inlägg. Nu är det här en slags online-dagbok, så det är inte så konstigt att det jag skriver om blir i jag-form, men ändå. En annan anledning till att just jag använder ordet "jag" så ofta, är mitt lilla motstånd till brukandet av ordet "man". Ibland är det berättigat, men allt som oftast anser jag att vi skulle kunna byta ut ordet man till jag. Det går enligt mig inte att alltid generalisera åsikter och skäl etc. till varför saker och ting är som de är. Dock känner jag mig väldigt egocentrisk i mitt tilltagna nyttjande av ett så ytterst självcentrerat ord som "jag"....googlade ordet egocentrism. Där stor bland annat:

"Ett annat ord för egocentrism är självcentrering där dock fokus mer är beteendet att överdrivet syssla med sig själv och sina upplevelser och känslor."

Jag måste säga att här har vi benämningen på fenomenet Blogg som i en liten ask. Fast för bekvämlighets skull kan vi väl sätta ordet "överdrivet" inom parantes...?!?! Så om jag nu ska fortsätta med det här bloggandet får jag väl acceptera mina skäl till det.

Jag har alltid haft en ambition att förstå mig själv bättre. I den kurs jag nu går riktas strålkastarna återigen inåt, vilket har trappat upp antalet tankar om mig själv. Samtidigt har jag stora förväntningar på att min förståelse för andra ska öka dramatiskt, så jag slipper ödsla så pass mycket energi på frustration.

Nej, men om man skulle ta och plugga lite då....

Det gör ont trots allt

Den osynliga väggen vek ut sig som en tung matta. Precis bredvid vällde den upp och stelnade. Alldeles framför. Jag föreslog vägbyte, inte att någon skulle bygga en vägg. Och jag sprang rakt in i den. Det var generande när min näsa trycktes upp mot det kalla materialet och gjorde ett avtryck. All kommunikation försvann i sorlet, men det behövs inte mer än en blick ibland.

För två år sedan gick min pappa rakt in i en glasvägg i Göteborg. Själva staden i sig är helt oväsentlig. Det var hans förvånade uppsyn som har tatuerats i minnet. Allt såg oerhört komiskt ut. Mitt skratt klingade långt efteråt.
Inte elakt, hjärtligt.

Jag tror jag såg ungefär likadan ut som min far, nu när min rörelse framåt fick en så överraskande och abrupt avrundning. Det var en solid vägg. Men den här gången skrattade jag inte.

Aldrig att jag sätter på mig ett par cykelbyxor

På 80-talet kom ett mode som med kraften av stormen Gudrun, svepte med sig de flesta i sin väg. Något av det fulaste som människans kreativa hjärna hittat på, spände plötsligt över var och varannan gymnastiserande varelse. Jag, skulle dock inte falla för denna omänskligt grymma modefluga. Aldrig, att jag skulle sätta på mig ett par cykelbyxor - aldrig!!

I början på 90-talet orkade jag inte kämpa längre.

Om någon så bestämmer sig för att ändå ge något så ohyggligt fult en chans, kan man tycka att ett par svarta, ytterst neutrala, cykelbyxor vore en bra start. Icke. Ska något göras, ska det göras ordentligt. Den kreation som nu satt som ett korvskinn varje gymnastiklektion var visserligen delvis svarta, men dessutom smyckade stora vita prickar dessa "byxor". Många år senare tycker jag fortfarande att cykelbyxor inte är det minsta vackert, men jag önskar att jag sparat min vitprickiga tingest som ett slags memento för kommande generationer.


Så kom mobiltelefonens intåg i världen. Av olika anledningar bestämmer sig undertecknad för att inte haka på detta fenomen heller. Jag misstänker att en understimulerad trotsålder behövde få utlopp någonstans. (Detta har sedan dess inte blivit bättre och tar sig i uttryck på de mest uppfinningsrika sätt.) Vissa personer i min nära omkrets hade monopol på trots och jag fick därför backa för att inte hela vår familjs tillvaro skulle skaka sönder av hormoner och utbrott. Slutligen insåg jag dock att mobiltelefonens fördelar översteg dess nackdelar trots mitt behov av trotsighet.


Osökt kommer jag in på anledningen till ovanstående utläggning - bloggens uppkomst i etern och senare ankomst till mitt medvetande. I det här fallet använde jag mig inte av ordet aldrig. Men sannolikheten för att jag skulle sitta här och författa reflektioner var marginell. Emellertid har jag känt ett ökat behov av att formulera tankar och dylikt. Jag vet inte om det här är rätt forum för mig. Men nu ska jag undersöka bloggens möjliga väggar och tak, eller om det kanske är öppet rakt ut till solen....