Bröderna brothers!

Gu, vad härliga de är de däringa bröderna!!!! Jag blir så glad bara jag ser dem. Japp, just nu blir det inte mer än det. tjipp

Inte vilket tråkigt plåster som helst

Min gårdag spenderades under konstant oro och spanande på mobilen. Jag sa till och med till mobilen på skarpen några gånger för att få den att göra som jag ville. Att högt be, beordra eller uppmuntra den person, varav jag ville ha sms eller samtal, hade ingen verkan heller. Då hade jag behövt göra det extremt mycket högre för att det skulle ha nått fram. Möjligtvis om jag haft en megafon i storleken hockeyrink hade denna metod gett resultat.

Det slutade med att ytterligare ett sms skickades från min telefon till samma destination som två gånger tidigare under dagen. Jag kände mig så pass i underläge och oron var så hög att jag behövde befria mig på något vis. Jag citerar mitt eget sms:

"Hej, sms-terroristen här igen. Jag hoppas att allt är bra med dig och att du inte är sur eller något annat negativt på mig. Det är förstås oerhört egocentriskt av mig att tro det bara för att du inte svarar. Jag hoppas naturligtvis att du har råkat spola ner mobilen i toaletten eller varför inte råkat steka den tillsammans med lite ägg (2 ägg). Kan vara så enkelt att du har varit upptagen, trött etc. men hojta gärna om jag sagt/gjort något korkat eller om du tycker att jag börja likna ett plåster (med Spindelmannen på). kram igen"


Det var alltså inte bara så att jag skickade ytterligare ett sms, utan sms:et i sig var av längden kort novell och väldigt ursäktande. Där hade jag alltså krånglat in mig under destinationspersonens skor och låg där och vred på mig i leran i väntan på domen.


Det ska kanske tilläggas att det första sms:et på dagen från mig innehöll en fråga (eller snarare ett undrande) som kunde anses vara provocerande. Jag hade själv dröjt länge innan jag svarade på personens senaste sms som var känslomässigt laddat. Jag ville få fram mina tankar utan att pressa den andra personen för mycket. Tydligen ansåg människan i andra änden inte att min "undran" var provocerande eller så ville personen helt enkelt inte svara på min insinuation. Denna undran eller snarare den förväntade reaktionen på min undran låg till grunden för en hel dags klump i magen. Mycket, mycket lärorikt för mig när denna klump visade sig vara totalt meningslös.

Kort efter min halva roman till sms kom svaret. Jag var tydligen varken egocentrisk eller ett plåster (inte ens ett tufft ninjaplåster) och hade inte sagt/gjort något korkat. Personen forsatte också med att be om förlåtelse för att "mitt mess" missats och för den oro det kan ha skapat. Personens dag hade varit fullspäckad med aktivitet och inte negativt riktad mot mig.

Jävlar vad nyttigt för mig det är det här. Varenda gång jag engagerar mig känslomässigt i någon kommer osäkerheten fram som en äcklig gammal trasa och lägger sig framför mina ögon och förvränger verkligheten. Alla ser vi vår omgivning genom personliga glasögon och beroende på situation så förändras bilden på näthinnan. Jag behöver putsa upp mina glasögon regelbundet när mitt hjärta är inkopplat. Jag behöver lära mig att allt inte cirkulerar runt mig även om jag vill det.



Jag har svart bälte i dagdrömmeri. Det kan vara bra att ha ibland och är väldigt stimulerande. Dock har denna förmåga en förmåga att ta mig med till orons gråa land där misstro råder och självkänslan sjunker längre och längre ner i dyn. Jisses vad onödigt att gå och oroa sig en hel dag. Hoppas jag slutar med det i framtiden. Jag hoppas åtminstone att ängeln på ena axeln kan prata lite förstånd med mig, ta med eltejp och hjälpa mig att stävja den lille djäveln på andra sidan.


Äventyret fortsätter.....

Helvetes telefonjävel

Jag avskyr att sitta och glo på mobilen och att med tankekraft försöka få den att vibrera till eller ge ifrån sig ett ljud -
DU HAR FÅTT SMS!!!!

Det fungerar inte att räkna ner från tio. Varken om du räknar långsamt eller snabbt. Och varför ska alla andra plötsligt få för sig att sms:a eller ringa mig just nu?! Just nu när jag väntar på det sms:et!! Jag dör till en liten kortis varje gång min telefonjävel visar några som helst livstecken. Jag har stor lust att stänga av den, lägga den på något hemligt ställe och glömma bort den. Eller varför inte ta till lite mer våldsamma metoder som att elda upp den eller långsamt tälja en gubbe av den. Hey, Mr postman, wait a little Mr Postman....

Dessutom undrar jag varför jag envisas med att kolla på telefondisplayen efter eventuella sms, trots att jag har haft telefonen i min hand hela tiden och inte känt några vibrationer. Jag har inga problem med hörseln heller och ändå måste mitt synsinne dubbelkolla så att jag verkligen inte har missat det där sms:et.......aaaahhh......

....det har fortfarande inte kommit något sms. Nu har jag som tillägg skickat iväg ytterligare ett sms till samma destination. Så väldigt korkat och plåsteraktigt.....gaaaahhh....jag verkar vara oförbätterlig.....damn.....(det hjälper alltid att svära lite, både på svenska och engelska).

Japp, nämen då går jag väl o hämtar tändstickorna då....

.....

Jag blir så jävla förbannad. Fanns det verkligen ingen annan utväg. Var det verkligen så jävla mörkt. Dumma, dumma, underbara, älskade, fantastiska, skickliga jävla människa. Fan, ursäkta alla svordomar, men jag blir så ledsen. Kunde du inte ha pratat med någon av alla som älskar dig, kunde du inte bett om hjälp. Helvete vad arg jag är. Helvete vad ledsen jag är. Fan. Usch, jag tänker på din......fan. Älskade, fina du. Hoppas du är lycklig nu om det var det här du ville. Jag hoppas verkligen det. Fan...................

I'm not a skanky hoe

Mina närmsta vänner träffar jag mest sällan. Jag vet inte om det är en grammatiskt korrekt mening, men så är det. Det är vänner där tiden står tämligen stilla i den trygga relationens hamn (åh, så klyschigt, rentav klibbigt) och där endast en uppdatering av senaste händelser är standard (vilken kan bli ganska omfattande eftersom vi träffas "mest sällan"). Jag försöker ta till vara på de stunder jag får tillsammans med dessa människor. Dra i mig minsta skratt och spara dem i någon extra skrynklig del i hjärnan.

För några veckor sedan yppade jag för någon: "Du är den närmsta manliga vän jag har". Denne någon bor i ett annat land, har ett liv mycket (mycket) skilt från mitt och vi träffas cirka en gång om året i bästa fall. Han blev väldig glad över min insikt och efter en stunds funderande kom svaret: "Nu när jag tänker på det så är du min motsvarighet till vän. Mina andra kvinnliga vänner är bara "skanky hoe's" i jämförelse med dig. Jag tycker förstås lite synd om de där "skanky hoe's"-en, men jag är väldigt glad att jag inte hamnade i det facket.

Jag anser det faschinerande att viss vänskap överlever tid, avstånd och omvälvande personliga händelser. Det går naturligtvis inte av sig själv. Man måste peta in pinnar i alla brasor som man vill ska brinna. (jävlar, klyscha på klyscha....)

Tack för att jag inte är en "skanky hoe".