Min gårdag spenderades under konstant oro och spanande på mobilen. Jag sa till och med till mobilen på skarpen några gånger för att få den att göra som jag ville. Att högt be, beordra eller uppmuntra den person, varav jag ville ha sms eller samtal, hade ingen verkan heller. Då hade jag behövt göra det extremt mycket högre för att det skulle ha nått fram. Möjligtvis om jag haft en megafon i storleken hockeyrink hade denna metod gett resultat.
Det slutade med att ytterligare ett sms skickades från min telefon till samma destination som två gånger tidigare under dagen. Jag kände mig så pass i underläge och oron var så hög att jag behövde befria mig på något vis. Jag citerar mitt eget sms:
"Hej, sms-terroristen här igen. Jag hoppas att allt är bra med dig och att du inte är sur eller något annat negativt på mig. Det är förstås oerhört egocentriskt av mig att tro det bara för att du inte svarar. Jag hoppas naturligtvis att du har råkat spola ner mobilen i toaletten eller varför inte råkat steka den tillsammans med lite ägg (2 ägg). Kan vara så enkelt att du har varit upptagen, trött etc. men hojta gärna om jag sagt/gjort något korkat eller om du tycker att jag börja likna ett plåster (med Spindelmannen på). kram igen"
Det var alltså inte bara så att jag skickade ytterligare ett sms, utan sms:et i sig var av längden kort novell och väldigt ursäktande. Där hade jag alltså krånglat in mig under destinationspersonens skor och låg där och vred på mig i leran i väntan på domen.
Det ska kanske tilläggas att det första sms:et på dagen från mig innehöll en fråga (eller snarare ett undrande) som kunde anses vara provocerande. Jag hade själv dröjt länge innan jag svarade på personens senaste sms som var känslomässigt laddat. Jag ville få fram mina tankar utan att pressa den andra personen för mycket. Tydligen ansåg människan i andra änden inte att min "undran" var provocerande eller så ville personen helt enkelt inte svara på min insinuation. Denna undran eller snarare den förväntade reaktionen på min undran låg till grunden för en hel dags klump i magen. Mycket, mycket lärorikt för mig när denna klump visade sig vara totalt meningslös.
Kort efter min halva roman till sms kom svaret. Jag var tydligen varken egocentrisk eller ett plåster (inte ens ett tufft ninjaplåster) och hade inte sagt/gjort något korkat. Personen forsatte också med att be om förlåtelse för att "mitt mess" missats och för den oro det kan ha skapat. Personens dag hade varit fullspäckad med aktivitet och inte negativt riktad mot mig.
Jävlar vad nyttigt för mig det är det här. Varenda gång jag engagerar mig känslomässigt i någon kommer osäkerheten fram som en äcklig gammal trasa och lägger sig framför mina ögon och förvränger verkligheten. Alla ser vi vår omgivning genom personliga glasögon och beroende på situation så förändras bilden på näthinnan. Jag behöver putsa upp mina glasögon regelbundet när mitt hjärta är inkopplat. Jag behöver lära mig att allt inte cirkulerar runt mig även om jag vill det.
Jag har svart bälte i dagdrömmeri. Det kan vara bra att ha ibland och är väldigt stimulerande. Dock har denna förmåga en förmåga att ta mig med till orons gråa land där misstro råder och självkänslan sjunker längre och längre ner i dyn. Jisses vad onödigt att gå och oroa sig en hel dag. Hoppas jag slutar med det i framtiden. Jag hoppas åtminstone att ängeln på ena axeln kan prata lite förstånd med mig, ta med eltejp och hjälpa mig att stävja den lille djäveln på andra sidan.
Äventyret fortsätter.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar