Jag kramade ett träd

I samma stund som jag steg utanför dörren plockade jag upp mobilen. Så fort telefonen åkte ner i fickan letade handen efter iPoden. Näe, va fan, tänkte jag. Ska jag inte kunna gå runt en sjö utan att behöva något slags yttre aktiverande stimulans. Antingen är det TV, iPod, mobil, bok, dator, radio eller andra människor.

Runt omkring mig låg skogen inbäddad i sitt vita täcke. Jag älskar att något kan förändras så totalt. Hur ett helt land kan ändra utseende bara pågrund av några flingor. Jag älskar Sveriges fyra årstider och att vi nu verkar ha fått det på riktigt igen. (haaahaaa...jag slog på synonymer för älska och fick bla upp "banka bäver". Inte riktigt passande här anser jag) Där gick jag iallafall längs den snirkliga stig som människor och djur trampat upp och umgicks med mig själv. Fågelkvitter, gnistrande snö och disig sol fick mig att plötsligt spontankrama ett träd. Efter att hastigt ha spanat runt så ingen såg mig, stod jag där en stund och luktade på barken.

Jag älskar att jag kan fascineras och bli så glad av ett böljande stenhav med snö på, en sirlig eks massiva grenverk eller tystnaden vid en frusen sjö. Jag älskar att jag har vett nog att uppskatta de små händelserna i livet, som att höra min systerdotters skratt, ha en engagerande diskussion eller äta en pannkaka med glass.

Länge leve livet!

Jag

Jag googlade ordet "jag" och ovanstående bild var den första som kom upp. Jag förundrades nämligen över det stora antalet "jag" som jag lyckats få med i mina två första inlägg. Nu är det här en slags online-dagbok, så det är inte så konstigt att det jag skriver om blir i jag-form, men ändå. En annan anledning till att just jag använder ordet "jag" så ofta, är mitt lilla motstånd till brukandet av ordet "man". Ibland är det berättigat, men allt som oftast anser jag att vi skulle kunna byta ut ordet man till jag. Det går enligt mig inte att alltid generalisera åsikter och skäl etc. till varför saker och ting är som de är. Dock känner jag mig väldigt egocentrisk i mitt tilltagna nyttjande av ett så ytterst självcentrerat ord som "jag"....googlade ordet egocentrism. Där stor bland annat:

"Ett annat ord för egocentrism är självcentrering där dock fokus mer är beteendet att överdrivet syssla med sig själv och sina upplevelser och känslor."

Jag måste säga att här har vi benämningen på fenomenet Blogg som i en liten ask. Fast för bekvämlighets skull kan vi väl sätta ordet "överdrivet" inom parantes...?!?! Så om jag nu ska fortsätta med det här bloggandet får jag väl acceptera mina skäl till det.

Jag har alltid haft en ambition att förstå mig själv bättre. I den kurs jag nu går riktas strålkastarna återigen inåt, vilket har trappat upp antalet tankar om mig själv. Samtidigt har jag stora förväntningar på att min förståelse för andra ska öka dramatiskt, så jag slipper ödsla så pass mycket energi på frustration.

Nej, men om man skulle ta och plugga lite då....

Det gör ont trots allt

Den osynliga väggen vek ut sig som en tung matta. Precis bredvid vällde den upp och stelnade. Alldeles framför. Jag föreslog vägbyte, inte att någon skulle bygga en vägg. Och jag sprang rakt in i den. Det var generande när min näsa trycktes upp mot det kalla materialet och gjorde ett avtryck. All kommunikation försvann i sorlet, men det behövs inte mer än en blick ibland.

För två år sedan gick min pappa rakt in i en glasvägg i Göteborg. Själva staden i sig är helt oväsentlig. Det var hans förvånade uppsyn som har tatuerats i minnet. Allt såg oerhört komiskt ut. Mitt skratt klingade långt efteråt.
Inte elakt, hjärtligt.

Jag tror jag såg ungefär likadan ut som min far, nu när min rörelse framåt fick en så överraskande och abrupt avrundning. Det var en solid vägg. Men den här gången skrattade jag inte.

Aldrig att jag sätter på mig ett par cykelbyxor

På 80-talet kom ett mode som med kraften av stormen Gudrun, svepte med sig de flesta i sin väg. Något av det fulaste som människans kreativa hjärna hittat på, spände plötsligt över var och varannan gymnastiserande varelse. Jag, skulle dock inte falla för denna omänskligt grymma modefluga. Aldrig, att jag skulle sätta på mig ett par cykelbyxor - aldrig!!

I början på 90-talet orkade jag inte kämpa längre.

Om någon så bestämmer sig för att ändå ge något så ohyggligt fult en chans, kan man tycka att ett par svarta, ytterst neutrala, cykelbyxor vore en bra start. Icke. Ska något göras, ska det göras ordentligt. Den kreation som nu satt som ett korvskinn varje gymnastiklektion var visserligen delvis svarta, men dessutom smyckade stora vita prickar dessa "byxor". Många år senare tycker jag fortfarande att cykelbyxor inte är det minsta vackert, men jag önskar att jag sparat min vitprickiga tingest som ett slags memento för kommande generationer.


Så kom mobiltelefonens intåg i världen. Av olika anledningar bestämmer sig undertecknad för att inte haka på detta fenomen heller. Jag misstänker att en understimulerad trotsålder behövde få utlopp någonstans. (Detta har sedan dess inte blivit bättre och tar sig i uttryck på de mest uppfinningsrika sätt.) Vissa personer i min nära omkrets hade monopol på trots och jag fick därför backa för att inte hela vår familjs tillvaro skulle skaka sönder av hormoner och utbrott. Slutligen insåg jag dock att mobiltelefonens fördelar översteg dess nackdelar trots mitt behov av trotsighet.


Osökt kommer jag in på anledningen till ovanstående utläggning - bloggens uppkomst i etern och senare ankomst till mitt medvetande. I det här fallet använde jag mig inte av ordet aldrig. Men sannolikheten för att jag skulle sitta här och författa reflektioner var marginell. Emellertid har jag känt ett ökat behov av att formulera tankar och dylikt. Jag vet inte om det här är rätt forum för mig. Men nu ska jag undersöka bloggens möjliga väggar och tak, eller om det kanske är öppet rakt ut till solen....