tisdag 2 mars 2010

I'm not a skanky hoe



Mina närmsta vänner träffar jag mest sällan. Jag vet inte om det är en grammatiskt korrekt mening, men så är det. Det är vänner där tiden står tämligen stilla i den trygga relationens hamn (åh, så klyschigt, rentav klibbigt) och där endast en uppdatering av senaste händelser är standard (vilken kan bli ganska omfattande eftersom vi träffas "mest sällan"). Jag försöker ta till vara på de stunder jag får tillsammans med dessa människor. Dra i mig minsta skratt och spara dem i någon extra skrynklig del i hjärnan.

För några veckor sedan yppade jag för någon: "Du är den närmsta manliga vän jag har". Denne någon bor i ett annat land, har ett liv mycket (mycket) skilt från mitt och vi träffas cirka en gång om året i bästa fall. Han blev väldig glad över min insikt och efter en stunds funderande kom svaret: "Nu när jag tänker på det så är du min motsvarighet till vän. Mina andra kvinnliga vänner är bara "skanky hoe's" i jämförelse med dig. Jag tycker förstås lite synd om de där "skanky hoe's"-en, men jag är väldigt glad att jag inte hamnade i det facket.

Jag anser det faschinerande att viss vänskap överlever tid, avstånd och omvälvande personliga händelser. Det går naturligtvis inte av sig själv. Man måste peta in pinnar i alla brasor som man vill ska brinna. (jävlar, klyscha på klyscha....)

Tack för att jag inte är en "skanky hoe".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar