söndag 21 februari 2010

Det gör ont trots allt



Den osynliga väggen vek ut sig som en tung matta. Precis bredvid vällde den upp och stelnade. Alldeles framför. Jag föreslog vägbyte, inte att någon skulle bygga en vägg. Och jag sprang rakt in i den. Det var generande när min näsa trycktes upp mot det kalla materialet och gjorde ett avtryck. All kommunikation försvann i sorlet, men det behövs inte mer än en blick ibland.

För två år sedan gick min pappa rakt in i en glasvägg i Göteborg. Själva staden i sig är helt oväsentlig. Det var hans förvånade uppsyn som har tatuerats i minnet. Allt såg oerhört komiskt ut. Mitt skratt klingade långt efteråt.
Inte elakt, hjärtligt.

Jag tror jag såg ungefär likadan ut som min far, nu när min rörelse framåt fick en så överraskande och abrupt avrundning. Det var en solid vägg. Men den här gången skrattade jag inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar